TEC med trasigt knä, GAX eller inte?!

Jag har nyligen avslutat mitt andra av fyra tänkta 100 miles lopp detta år, nämligen TEC. Täby Extreme Challange, en utmaning som skulle bli extremare än jag önskat och slutar med operation.

TEC är 160km långt och går i friluftsområdet runt Ensta Krog i Täby. Terrängen är varierad med motionsslinga, cykelbanor, villakvarter och teknisk skogsstig. Starten går kl 10 på förmiddagen och kroppen kändes verkligen bra. När jag sprang mitt första marathon 1983 laddade jag med kost under hela sista veckan men ett 100 miles är så långt att det mest gäller att få i sig kalorier under loppet då påfyllning självklart är nödvändigt, jag skall ju hålla på i ett drygt dygn. Sista dagarna överdoserar jag dock resorb och salt i ett försök att hålla illamåendet borta vilket har visat sig fungera, placebo eller ej....

Jag känner en otroligt glädje att kunna ställa upp i denna typ av lopp och ett glatt humör gör det mycket enklare att ta sig runt. Jag har med mig clownnäsan i fickan för att lite liva upp vid varvningen mest för egen del men det skapar leende hos de som tittar, troligtvis mest av sympati för den galning ssom passerar dem. Mitt första 100 miles som jag gjorde i Arvika och deras Artic Ultra kändes även det glädjefyllt och lätt, nåja allt är relativt

Lätt är benämning på att jag inte har någon att slå under loppet och inga rekord att gå under. För mig är det genomförandet som är viktigt och få uppleva den underbara målgången. Att löpningen övergår till snabb vandring är inget som bekymrar mig. Målgångskänslan blir större ju längre och besvärligare loppet är och är lika positiv som det är negativt att bryta ett lopp. Iallafall för mig.

Min coach MarathonjävlaMias progrm har jag följt till punkt och pricka vad gäller löpningen men det visar sig ödesdigert att jag slarvat med den viktiga styrketräningen. Styreketräningen hade väl behövts för att bygga upp skyddande muskler runt knät inför detta extrama lopp. Mia är även ett ovärderligt stöd i depå med att mana på och underlätta olika typer av skeenden under loppet

Första 5 varven på denna 14 varvs bana tickar på bra och går helt enligt plan, jag är glad, jag äter bra och dricker planerade mängder vatten och sportdryck. Vid varvningen finns möjlighet att från egen utrustning byta skor, tröja, äta egen mat e t c. Buffeen som tävlingslednigen tillhandahåller är generös men jag har ändå med en del egna gosaker för att främja matlusten när den brukar försvinna en bit in i loppet. Jag brukar ha med avocado och löjrom som innehåller både kalorier och sälta. Roquefort och parmesan med mycket salt och dessutom rackarns gott salt. Min egen blåbärssoppa med 50% blåbär osv.

Efter 65km händer något med vänster knä. Jag har inget minne av om det smäller till eller det kommer smygande. Ont som tusan och jag får problem att böja knät. Det skulle visa sig att det är en menisk som gått sönder. Efter 65km är det 95km kvar men jag har inte en tanke på att bryta trots hyggligt intensiv smärta. Den första delen av loppet har gått snabbt för att vara den här åsnan och jag kan med rask promenad klara sluttiden. Det går fortfarande att lufsa i nedförbackar vilket känns lättare än att hålla emot men varvtiderna blir nu betydligt längre. Svåriheten ligger framförallt i att få foten på det skadade knät över rötterna i skogen. Men hjälp av höften får jag fötterna över hindren men självklart blir såklart både höft och andra knät lidande som får ta mycket jobb.

Mörkret faller och pannlampa på. I villakvarteret har ett gäng tagit fram musik och gräddar våfflor vilket ger energi. 10 mil in i loppet kommer goda vännerna Sofia och Andreas och överraskar med att pacea mig ett varv. De hade säkert hoppats på ett träningspass men får nu gå en promenad med Farbror Anders istället. Deras närvaro lättar och i goda samtal lättar smärtan. De lämnar mig efter att ha bjudit på god varm oboy vid varvning. Mia vill inte att jag äter för mycket socker innan jag passerat 100km för att humöret skall vara stabilt. Jag köper detta och inser att mitt goda humör kanske till en del beror på denna kosttaktik.

Under natten är det många som bryter loppet och även detta ger någon form av osympatisk energi och blir en påminnelse om att det vi håller på med knappast är en walkinthepark aktivitet.

När jag går ut på sista varvet har solen sedan länge gott upp och det är en lugn söndagsmorgon i Täby. Vissa som tog en sen kvällspromenad med hunden och nu möter oss på den tidiga dito undrar såklart vad vi håller på med. Det känns som jag får ny kraft på sista varvet men det skulle trots allt bli det långsammaste på drygt 2,20!! 

Äntligen får jag uppleva målgångskänslan när jag gråtande faller i lillebror Martins famn. Ont är bara förnamnet och efter att korsat målllinjen tar kroppen slut och lägger ner. Martin har varit i mål i dryga 7 timmar och spelar i en helt annan division. Jag får min efterlängtade medalj efter att klarat sluttiden med god marginal och går i mål som 31a av 70 startande vilket jag glädjer mig åt. Vi pratar över en kaffe i målfållan och skrattar gott åt vad som hänt oss själva och andra under loppet. Glädje men är det värt det??

Det är svårt att förstå hur kroppen kan klara av att köra till målet är nått innan den lägger av. Framför allt som det är något så oviktigt som ett motionslopp eller är loppen viktigare för mig än jag tidigare trott? Är mina 100 miles livets stora utmaningar? Agneta och jag har 36 heltidsanställda som är beroende av att vi fattar rätt beslut och driver vår verksamhet framåt så de kan få sin inkomst. De i sig tycker jag kan vara en stressande utmaning men det knäcker inga kroppsdelar utom möjligtvis sinnet för en del.

Jag får hjälp in i bilen efter att ha vilat en stund för att köra hem och får samma hjälp ut ur bilen väl hemma.

Hur skall det gå med Swedish 100 miles Challange?  Jag börjar inse varför det endast är 10 st som klarat att avsluta alla fyra loppen under ett år. Det gäller att hålla sig frisk, hel och motiverad under 12 månader. Fördomsfullt kan jag säga att hade jag kommit in i vanliga sjukvården så hade domen mycket väl kunnat vara; -Ja du Anders, du är 53 och det är nog färdigsprungit för Din del. Cykla, simma och promenera är ju åxå kul....

Istället kommer jag i kontakt med gänget på Stadionkliniken. Ett gäng som ser lösningar och inte bara problem. Jag berättar att mitt mål fortfarande är att ställa upp och ta mig i mål i GAX 100 miles i Ystad denna sommar. -Ok, säger Thomas Lindell som är klinikchef. Efter ultraljud konstateras som sagt att en menisk är trasig och behöver opereras. Efter det ser vi hur det står till och gör ett noggrant rehabprogram för att Du skall kunna nå Ditt mål!!

Jag själv är lösningsorienterad och skyr problem och blir lycklig i hela kroppen när jag stöter på likasinnade.

Hoppet lever! GAX here I come!!