Springa skog eller stad?

Har just varit ute på en 25K runda med blandat underlag. För mig är det hyggligt egalt vart jag springer. För mig är njutningen att kunna ta mig framåt för egen maskin under lite längre sträckor än mina  kamrater och helst ensam. 

Jag är dagligen omringad av massa härliga människor som kan benämnas personal, kollegor, gäster, vänner och familj. Så när jag springer gör jag det helst själv som en motpool. 

Den tid jag tar för mina rundor är lyxtid som jag mer än gärna hade debiterat min arbetgivare om jag nu inte drivit hotell i egen regi tillsammans med min fru Agneta. Mycket arbetsrelaterade problem har vänts till lösningar under höjd puls.

Rundorna ger mig tillfälle till kreativitet och omtanke om vad som händer i vår verksamhet och vår familj. De ger mig tid att i tanken prova ideer innan de presenteras för en styrelse eller medarbetare eller innan jag helt enkelt sjösätter dem med stort självförtroende då de prövats om och om igen i min löparskalle.

Mitt första marathon sprang jag i Malmö 1983 men det är först de senaste 5 åren jag fått en massa bekanta och en hel del vänner genom löpningen och såklart inte minst med hjälp av social medier.

En del är tokiga långdistansare som inte drar sig för att springa en vecka i sträck på en 400 meters bana inomhus. Dessa kamrater skulle hävda sig dåligt i skogen eftersom de är specialister. De springer ofta med skor med tjock sula och har ett lika tjockt pannben. Christian Ritella passerade 700K under 6 dagars löpning. Torill Fonn har precis gått i mål efter 48 timmar på kortbana i Australien.

Några springer långa lopp på asfaltsvägar som Rune Larsson som sprang från kust till kust i Amerika något jag själv bara gjort på Visingsö.... När Rune hade avslutat en träningsresa i Portugal sprang han och Susanne Johansson hem den 400 milen till Sverige istället för att ta flyget.

En del är bergsgetter och springer lopp på 160K med 10K höjdskillnad på under ett dygn.

Kristna Paltén har världrekordet på löpband över 48 timmar då hon passerade 320K !!

Ni hör själva!! Vilka prestationer.

Som jag inledde spelar det mig mindre roll vart jag springer på för underlag men vart underlag har sin tjusning och jag njuter av alla och att kunna välja rätt underlag efter mål med löpningen.

En lång sträcka på asfalt eller grusväg kräver inte så mycket tanke vad gäller teknik eller vart nästa fotisättning skall ske. Här kan jag fokusera på större tankar och hittar lösningar för jobb och fritid. Oftast lätt att hålla ett jämt tempo om jag vill nå en viss sträcka på en viss tid med viss puls.

Skogen är lite roligare att springa i. Hjärnan är på helspänn och jobbar för fullt, här gäller det vägval och beslut om hur farten skall ökas eller sänkas i backarna. Dessa rundor brukar föda idéer och kreativiteten är på topp. Denna typ av löpning är den som märks mest just nu. Asfaltlöparna tycker det är ett gäng som stutsar omkring i "sockeplast" i skogen men jag gillar det. Man har döpt det till trail och bäst är det när man får springa utan stigar rakt ut i spenaten och skapa sin egen väg.

Problemet för denna typ är att så snart någon skapat en häftig bana är gänget där och genast blir det en stig men samtidigt är det så bra leder skapas. För mig känns det tråkigt att de verkliga terränglöparna, dvs orienterarna som själva väljer sin väg i skogen helt verkar ha missat denna trend som de defakto är experter på.

Löpbandet är perfekt när jag vill ha in information av något slag. Ett föredrag eller bara en musikvideo eller film att njuta till och detta medans jag fortfarande skapar en pulshöjning.

Den bästa löpningen av allt är mjuk sandstrand som vi tränade på under Lennart Hallgren som komplement till tennisträningen i Halmstad som ung gosse. Lennart som sedemera blev fystränare för Bengan Boys med stora framgångar. Säkert har även de fått nöta i sanden på Tylösand innan badgästerna vaknat till liv. Sandstrand är så jobbigt att tankarna mest handlar om döden men livas upp av utlovat saltbad efter slutförd träning.

Jag springer för att jag kan och är glad att ta in info från olika delar av kamratkretsen och ta till mig det som jag tycker passar mig och verkar mest troligt att fungera. Jag är långsam som få men kan njuta av att under många år hållt mig skadefri (peppar, peppar.....) och därför sluppit ställa in önskade pass för välbefinnande.

Nästa utmaning är 160K i mitten av april i Täby, blandad terräng men helt i avsaknad av sandstrand och löpband. Sandstranden kommer dock i sommarens 160K i Skåne då GAX skall avklaras.