Min första 100 miles

-Hur känns det? 

-Kanon, inte ont någonstans och magen ok!!!

-Sitt då inte här och häcka! Ut och spring igen!!

90 km på fötter är långt för de flesta av oss, det är ett Vasalopp utan glid i spåret. Mia Thomsen skiter i det och tycker att jag som 100 miles rookie inte behöver mer än 3 minuters vila per varv.

-Jag behöver rätta till strumporna. -Jaha, säger Mia, -Det brukar heta så......

Mia är ingen elak skit (bara lite) men ger sina direktiv utifrån en gedigen kunskap om hur kroppen fungerar under en race över 160km. Hon vet vad som händer och kommer att hända under loppet, hon vet vad som skall stoppas in i tanken för att bilen av märket Anders Scharp årmodell 1963 skall rulla hela vägen in i mål utan några byten av kardanaxlar eller cylindrar. Ett och annat däckbyte går väl an men inte mer. Mias lopp är ibland många mil längre så hon vet.

Efter 4 mils pulsande i snön börja det bli lite väl blött i skorna och då tas det fram ett nytt par med torra sköna strumpor. Frottétorkning av blöta fötter, kort fotmassage med vaselin för att undvika blåsor och sedan på med nytt och ut i spåret.

Eftersom detta är min första 100 miles vet jag inget annat men det framstår iallafall i mitt fall att genomförandet är ett teamarbete. Helt klart får jag dra det tyngsta lasset med en hygglig dos av träning i spåret, testning av utrustning  samt olika typer av dryck och mat. Man har ingen större lust att testa "nya" grejer när väl starten gått. Det som funkar funkar, så enkelt är det.

Jag tror inte jag klarat det utan att få hjälp av Naprapat Christer Fernström som rättade till skavankerna i kroppen INNAN loppet, vilket jag gjort till en vana det sista året. Besöka Christer innan gör att han slipper mig efter. Att få hjälp med träningsupplägg och proffsig coachning av Mia under hela loppet. Att min fru Agneta stöttar och lägger glada tillrop som meddelande från start till mål. Små upplyftande videos från personal etc. Att arrangörerna är supportiva och ser till att man mår bra. Allt räknas när man försöker bräcka sig själv!!

16 mil är ohyggligt långt att bara tänka sig att springa för de flesta av oss. För mig blir det avståndet från min barndomsstad Halmstad som en biluttflykt fram och åter till Helsingborg för att hälsa på kusiner som barn. Tack och lov ingen Hallandssås att springa över på banan i Arvika med väl en mängd mindre backar som tenderar att växa ju längre in i loppet vi kommer.

Arvika Artic Ultra är en trevlig slinga i såväl villakvarter som i skogen. Denna dag startar i några centimeter nysnö kl 0700. En hyggligt mild morgon på -5 grader som snart övergår i en solig vinterdag innan en ny natt med ytterligare några köldgrader tar vid.                       Om det är snön eller backarna som får så många på fall vet jag inte men när allt är över är det bara 8 av de 28 krigarna som når mållinjen innan maxtiden på 29 timmar. Åtta av tjugoåtta!? och jag är en av dem!! En otroligt skön känsla. De flesta har växlat ner till halva distansen som är ett lopp som går samtidigt.

Jag känner ingen direkt dipp under loppet utan är från första steget fast besluten att ta mig i mål och på gott humör. Ju längre loppet pågår ju mer motiverad blir jag. INGET skall få mig att bryta. Låt vara att jag är en av de långsammaste i fältet samt även en av de äldsta. Tiden har ingen betydelse. Jag BEHÖVER verkligen klara mitt mål denna gång. För att kunna kalla sig Ultralöpare är det charmigt att ha ett 100 miles lopp i arkivet, även om allt över marathon  kallas ultra så blir det lite bra att köra nästan 4 maror på raken, liiiite marginal vill man ju ha.

Vad gäller det nödvändiga kalorierna som måste fyllas på har jag med mig en  mängd olika gosaker. Snask avstår jag de första 100km för att inte humöret skall åka bergodalbana. Första varvet blir det avokado med löjrom, kalorier och sälta, ett annat salta kex med rouqefort, kalorier och sälta. Det blir våfflor, bananer, varm korv mm mm. Hela tiden är humöret med mig vilket gör allt lättare, win win för mig själv.

Målgången efter dryga 26 timmar är underbar och kroppen känns helt ok . Väl utprovade skor från Salming håller borta både blåsor och blå naglar. på eftermiddagen är dock läget lite annorlunda. Stelhet och lite sendarg i nacken men det är det värt. Av massagen på kvällen på Loka Brunn blir mer handpålägging och jag minns knappt att den ägt rum.

En veckas ledighet från träning sedan är det upp i sadeln igen med nytt program från MarathonjävlaMia och siktet på TEC 100 miles i Täby i april.

Nu vet jag att det troligtvis tuffaste av de 4 loppen i Swedish 100 miles Challenge är avklarat. Att köra alla fyra vid fyra olika årstider, GAX i Skåne på sommaren och Black River Run i Västerås på hösten är det inte så många som gjort och den exklusiva skaran vill jag gärna tillhöra i september!

Live, Love Laugh!!