Söndagspromenad Deluxe

När man satt upp ett mål till Fotrally på 34 timmar och nu reflekterar över vad som händer med kroppen efter dryga 13 blir man både orolig och förväntansfull. Jag har inga som helst problem att gå 13 timmar och hade inga större problem när jag gick 23,5 heller under Fjällräven Classic och då med 10kgs ryggsäck non stop. Det är när jag stannar det händer grejer, kroppen säger liksom ifrån att -Du , det här var väl ändå onödigt långt!? Oron ligger i om och när kroppen säger ifrån under pågående promenad, vilket såklart är en av delarna till att delta i Fotrally, Hur långt kan jag gå?

Börje Salming har ju en särställning som en av våra mest framgångrika hockeybackar i NHL. Vem minns inte hyllniningen i Canada Cup 1976? En av de mest massiva hyllningar till en svensk idrottsman någonsin. Ni som är lite yngre får gå in på Youtube och titta. Dock är det först som skomakare han blommat ut fullt. Pjucken är busköna och mina Salming Race är inget jag ens tänker på när jag går, vilket såklart underlättar en massa. Det även en lyckokänsla att fram tills nu sluppit skavsår som lätt kan dyka upp både här och där, mest där... Maten jag sätter i mig får vara kvar där den skall och vattnet smakar gott. Inte mycket mer att begära i nuläget.

Det är inte helt lätt att hitta luckor för att gå riktigt långa pass. Förra gången startade jag 4 på eftermiddagen och slutade 4 på morgonen. Om allt funkar kommer ju ett dygn att passeras i Fotrally och därför gjorde jag tvärt om denna söndag och startade 03,45 i soluppgången för 3 varv runt Trosa kommn. Det känns viktigt att tränat alla dygnets timmar. Trots att det enligt almanackan är sommarens första dag (1a juni) är det bara 5 grader på morgonen och solen har ännu bara nått trädtopparna. Kan inte låta bli att tycka att tidig morgon slår en skön kväll. det blir ju ljusare och ljusare och varmare och varmare medans det är motsatt på kvällen. Rapsen har passerat en metern i höjd och det är nästan bara hornen som sticker upp på råbocken jag passerar på bara 20 meter på väg ut från Trosa. Efter en halvtimma lyckas solen ta sig överträdtopparna och det känns nästan som den guldgula rapsen sätts i brand.

Det är något med mig och rävar. Jag skjuter mängder med rävar på jakt trots att det är riktigt varsamma och det tyder kanske på ett visst mått av tålamod från min sida. När jag nu närmar mig gamla Södertäljevägen mot Tullgarn får jag syn på räven och han på mig, trots att han säkert är 300 meter bort tar han snabbt till språng och springer åt motsatt håll. Vacker djur att se även på långt avstånd.

Pulsen går inte över 100 i takten på 5km/tim men det gäller ändå att fylla på med västska och energi hela tiden. Magen känns bra och jag kan njuta av den kalla morgonen som övergår till en varm härlig dag. Jag startar på vårt lilla Trosa Stadshotell och är tillbaka efter 1a varvet vid 8 tiden och sticker in huvudet för att hälsa på personalen och ta en kaffe i språnget. Frukosten öppnar just kl 8 på helger och det är en skön känsla att veta att jag avverkat nästa 4,5 timmes promenad innan frukost. Andra varvet får hundarna följa med som ett trevligt sällskap och då blir det lite bad i Trosaån för att de skall få lite svalka. Även efter andra varvet och 9 timmar känns kroppen opåverkad.

Dags för sista varvet. Jag går nästan alltid utan musik. Både för att jag vill höra ljuden runt omkring mig och av säkerhetsskäl. Det vimlar av cyklister i Sörmland en vacker söndag som denna och många gäng passerar mig i hög fart. det ser härligt ut även om jag ännu inte lyckats hitta njutningen i cyklingen.

Ibland när jag behöver lite peppning går jag dock in på min Spotify och sätter på Vangelis Conquest of Paradise på högsta volym på telefonen. det har blivit lite signaturmelodi gällande ett lopp som jag tidigare skrivit om som heter UTMB och på Eurosports engelska reportage om tävling ligger denna låt i bakgrunden och är oerhört stimulerande. Söndagslediga, trädgårdpysslare måste undra vad som är på gång när jag kommer promenixande med denna musik inte helt olik rysk marschmusik på vägen. jag sträcker på mig och känner mig oövervinnerlig en stund, en lång stund.

När jag går förbi Norrbyvallen denna söndagseftermiddag spelar A-laget, troligtvis Västerljung BK inför en hemmapublik på 20 personer. På planen bredvid spelar pojkar i 10årsålder inför en publik på 50 pers. Underbart att dessa gossar får spela på riktig gräsplan vilket inte alltid är fallet i stora städer och en av landsortens många fördelar. Vallen ligger  granne med skogen och björkarna står så nära planen att ett skruvat inlägg ute på högerkanten mycket väl kan fastna i trädkronorna, ett mycket skruvat inlägg då.

Cigarr har mycket lite med fysisk aktivitet att göra men är en skön njutning för mig och en morot som jag njuter av i 45 minuter på raksträckan från Västerljung in mot Trosa och mitt mål för dagen. Kanske mer en bestraffning än belöning men jag gillar cigárrnjutning när jag är ute och går eller jagar. Det blir också det mest dramatiska denna promenad, att jag nästan men bara nästan bränner mig på cigarren då jag tycker det var alltför gott eller är allt för snål för att sluta i tid. Av denna nästanincident förstår ni att det är 13,5 timmar av   riktigt skön kontemplation och jag känner mig ytterligare ett steg mer förberedd för vad som komma skall. 

Detta var dock sista promenaden innan Fotrally och nu blir det löpning för hela slanten.

Stay well