Härlighetsvärde

När Jacob Palmstierna beskrev vissa delar av sitt älskade gods  Maltesholm i Skåne, använde han sig ibland av det fina ordet, Härlighetsvärde. Han använde ordet på de delar av sin jordbruksverksamhet som han inte tjänade några pengar på men som för honom hade ett stort härlighetsvärde, det kunde vara jakt o dylikt.

Det kanske låter enkelt för en förmögen man att kunna omge sig med olönsamma delar i sin verksamhet men jag gillar ordet skarpt trots min brist på förmögenhet.

Jag tränar hyggligt mycket och vet vad det mesta jag stoppar i mig innehåller och vad jag helst undviker att äta. Vissa saker tycker jag dock faller finfint in under Herr Palmstiernas rubrik. Min vinkonsumtion borde kanske vara mindre men jag njuter i fulla drag av de glas med förädlade krossade druvor jag sätter i mig. Det  finns inga betänkligheter för mig att dricka annat till maten än just ett gott glas vin. För de personer som påbörjat vita veckor, månader eller längre perioder utan vin är härlighetsvärdet passerat och ersatts av ett något sargat samvete.

När jag kommer in på vårt lilla hotell på morgnarna så möts jag dagligen av den varma vaniljdoften när wienerbröden tas nygräddade ur ugnen. En förförisk doft av något som innehåller såväl socker som vetemjöl som jag i möjligaste mån väljer bort i min kost men när jag någon gång bestraffar mig med ett nygäddat dito känns det härligt och jag njuter och låter det väl smaka. Inget dåligt samvete, inget misslyckande utan en god smak som jag sällan åtnjuter och därför blir det härligt varje gång det händer. Samma sak gäller en vetemjölsstinn pizza imundigad i Italien på en härlig semestertripp med kära vänner, familj och ett gott glas vin såklart. Det är svårt att tänka sig att de som varje dag fikar med övervikt som påföljd samt frekvent sätter i sig pizzor med tveksamt innehåll känner samma njutning.

När jag vid utvalda tillfäller njuter en cigarr känns varje puff som en ynnest vilket förmodligen inte rökaren som sätter i sig 20 cigaretter om dagen får uppleva.

Självklart saknar jag en läkares kunskap eller en psykologs vetande men jag är övertygad om att denna typ av härlighet bidrar till ett bättre liv när man får förmånen att då och då njuta av en smak man tycker mycket om men som vid stora intag ger dåligt samvete eller sämre hälsa.

När jag springer gör jag det jämförelsevis hyggligt långsamt och de lopp jag springer gör jag enkom för genomförandets skull. Loppen blir ett kvitto och en morot på att träningen genomförs på ett bra sätt. Skulle jag börja pressa tider, jaga placeringar är jag övertygad om att mitt härlighetsvärde av löpningen skulle försämras avsevärt. Jag springer för att jag kan och för att jag njuter och härligast av allt är att passera mållinjen på en utmaning jag var osäker på om jag skulle klara av, då är härligheten passerad och övergådd till eufori.

Ett annat just ord som är nytt för mig är Livsstilskompetens och det beskrivs enligt följande: --Att inse att ens livsstil påverkar ens hälsa. Att inse att man kan ta ansvar för sin livsstil. Att leva ett balanserat liv, så att man har fysiska och psykiska resurser att klara vardagens krav i ett långt tidperspektiv. Välformulerat tycker jag.

Så har man Livsstilskompetens och förmågan att skapa sig Härlighetsvärden så har man säkerligen fömånen att leva ett kanonbra liv inom ramen för det man själv kan påverka. Eller?