Njutning i jakttorn

Sociala fobikern

Yoga vid poolen på Bali

Jag får ofta höra att mina inlägg på Facebook, där jag är aktiv, är glättiga. -Har Du inga problem? -Går allt så jävla bra som Du skriver? Svaret på det är att jag har ett otroligt bra liv såhär långt. Jag är grundglad och tycker livet är toppen för det mesta. En kär familj, ett roligt jobb med personal jag verkligen genuint gillar. En annan sanning är att när jag någon gång stöter på patrull tycker jag inte Facebook är ett forum för lösning. Facebook är utmärkt sätt att hitta semesterbostad, få en recension om en grönsakscentrifug eller få reda på om några glada vänner befinner sig i närheten av den bar jag vistas på men som mental problemlösare väljer jag andra vägar.

Igår hände dock något som fick mig att tröttna på mitt eget förhållningssätt. Jag åkte de 14 milen t o r Stockholm för att låta mig inspireras av föredrag inför Lidingö 50K Ultra som går senare i vår. Det handlar om kost och löpglädje som är saker jag verkligen gillar. Detta hölls på fina Runner´s Store på Regeringsgatan. Man vet aldrig med köer och parkeringsplatser i Tjockhult så jag kom till butiken tio minuter innan. Det var redan fullt av löpare som glatt samspråkade om kommande och genomföra lopp. Spenatens betydelse för en bra löparkropp osv. Positiv miljö med postiva, generösa människor och vem gillar inte det. Ja inte jag iallafall. Kort innan allt drar igång måste jag lämna arrangemanget och åka hem de 7 milen till Trosa igen. Pallar inte den här gången heller även om jag tyckte syftet var värt ett försök.

Diagnosen jag fått för många år sedan är social fobil. Inte generell social förbi utan specifik social fobi minsann! För de som känner mig ter detta sig helt sjukt, och det är det ju till viss del... Detta att jag som dagligen i min roll som ägare av Trosa Stadshotell kommer i kontakt med så mycket människor, i min roll som ordförande i ett par organisationer, hur kan jag ha fobi för sociala kontakter? Det är just det som är det specifika i kråksången. Att hålla ett föredrag eller vara värd för en middag för 60 personer är inget problem, så länge jag styr går det prima. Jag är nödvändigtvis inte så bra på det men mentalt är det inga problem. Däremot har jag ytterst svårt att lyssna på ett föredrag och få förmånen att lära mig nya saker. Som gäst på en middag för ett antal (ofta goda vänner) lider jag ofta mer än njuter, iallafall initiallt. Flyg, buss, bio, teater, kyrkor osv Ni förstår säkert vilket ödets ironi det är att en sociall person lider av social fobi!!

Att jag nu tröttnat är att det efter det missade föredraget jag såg fram emot igår gått upp för mig hur mycket detta faktiskt begränsat mig genom åren. Inte minst alla kunskap jag inte kunnat tillgodogöra mig genom bländande föredrag. Att mitt vinintresse fått sig en törn efter det att som vinnörd på 80talet inte längre kunna delta aktivt i provningar som hålls för att kunna hänga med. Men framförallt är det en stor sorg att missat en aktiv dotters många lysande framträdande på scener (och det har varit många...) under uppväxten. Att stå vid sidan och å ena sidan inte vara stöttande i publiken och å andra sidan missa att ta härliga "livsminnen" med sig in i framtiden. Just nu känns det som det är mest begravningar som ställer till det när man förlorar kära vänner. Dock har jag lärt mig att besöka kyrkan innan, talat med förstående präster som hjälper mig med plats i kyrkan där jag lätt kan försvinna utan att dra uppmärksamheten till mig om det skulle behövas. Och bara vetskapen om att en "flyktväg" finns brukar göra det lättare. Det var ju inte så lätt på eget bröllop för 25 år sedan men väl inne kyrkan kunde jag njuta av blivande hustrun och stunden på samma sätt som jag njuter av henne idag!!

Det är verkligen min förhoppning att kunna återgå till glättigt skrivande i fortsättningen men jag skriver detta då jag förstått att ca 10% av vår befolkning lider av samma som jag. Vi som lider av social fobi har tydligen oftast insikt i att den rädsla vi besitter är överdriven, orimlig och irrationell. Detta kan ju vara en hjälp i förberedelser inför situationer som är obehagliga med det fungerar tyvärr inte alltid. Det sänker såklart till viss del och i många fall till stor del livskvalité och social framgång.  Ofta vet omgivningen inte om att en person lider av social fobi, eftersom personen lärt sig dölja det. En allvarligare form av social fobi är fobisk personlighets störning, då problemet ligger djupare och upplevs som en del av personligheten. En annan skillnad är att social fobi ofta uppkommer i tonåren, medan Fobisk personlighetsstörning börjar i barndomen.

Hjälp finns såklart att få och jag har provat den mesta genom åren med blandad framgång. Just nu Kineseologi, varför inte? Detta förklarar ett och annat. Varför jag så väl trivs med långa löprundor själv och vara ute i skogen på jakt. Träna i grupp går ju tokbort vilket kan vara trist när man vill göra saker tillsammans. Det begränsar min familj på samma sätt som det begränsar mig när det gäller umgänge men återigen så är det ett problem som går att leva med även om det blir lite knöligt ibland.

Med allt som har hänt och händer runt omkring oss så har jag lärt mig vad som är ett riktigt problem och detta är inte ett sådant.

Jag är grundglad och har ett makalöst bra liv på det alldra flesta sätt men detta är tydligen en av de vanligaste psykiska diagnoserna och ökar hela tiden, ett I-landsproblem? Snyft, jag kan inte gå på Operan och tycker det är jobbigt att sitta på fina middagar och lider när jag skall flyga till Bali, stackars mig....;-) Nåväl för mig funkar livet ändå men för många andra som likt mig själv, döljer (fram tills nu) sitt problem är det säkerligen värre.

Sådär, en liten info om Social fobi! Nästa gång skriver jag nog om en löparsko istället.

Lev livet lätt!!!