TEC 200 ur supportens synvinkel

Det finns långa lopp och det finns låååååånga lopp.

För många är en mil ett långsiktigt och tufft mål. Andra sträcker sig ända till ett Marathon på över 40km.

Jag själv hade 100 miles som målsättning och genomförde det tillsammans med min lillebror Martin 2016. 160km är långt! Vi körde flera 100 miles tillsammans även om Martin kom i mål runt 8 timmar för mig som behövde ett dygn på mig att avluta.

2017 testade Martin Scharp på TEC 200 för första gången, 320 km är långt på riktigt, nästa en jobbig bilresa!! Han vann på en bra tid och hade under en period på loppet häng på banrekordet men missade till slut med flera timmar.

Det flesta gör TEC 200 en gång, bockar av loppet och hittar nya utmaningar.

2018 kom Martin tillbaka. Han har tagit banrekord på Transcania som är dryga 240km kust till kust och åter i Skåne. Han har tagit Nordiska rekordet på 12 timmar löpband med drygt 120km avverkade, skulle han ta rekordet från suveräna Sten Orsvärn detta år??

Loppet startar kl 10 på fredagen och deltagarna är bara 9, precis som året innan då endast en deltagare gick i mål efter 32 mil. Startlistan innehåller bara meriterade ultralöpare så förutsättningarna för fler ”finishers” är goda.

För oss som supportar och ser till att våra deltagare får i sig dryck, kalorier, kalorier och har rätt utrustning under loppet är vädret underbart men för löparna väl hett med 25 grader för första gången denna vår. Detta ökar såklart svårighetsgraden för de flesta.

Varven som skall lufsas av dessa 7 killar och 2 tjejer år 28 st och varje varv dryga 11 km.

Efter 3 varv kastas första handduken in, ytterligare en efter 4, efter 12 och 13, samtliga manliga deltagare.

Martin går ut hårt, kanske för hårt och ligger efter 6 mil knappa timmen bättre än rekordet.

Kl 10 på kvällen startar Backyard, ett annat lopp med 50 deltagare och nytt sällskap i spåret för våra ultrahjältar. Efter ett dygn startar de som springer 50 och 100 miles, vilket är ytterligare 150 pigga ben, i alla fall initialt, runt banan. Av de som springer halva distansen 160km (100 miles) vilket är knappa 100 löpare kommer ca 50% att ge upp innan målgång. Mycket skall stämma med bra träningsförberedelser, rätt kost, rätt utrustning att överhuvudtaget få i sig mat under den långa resan. Utan bränsle och vätska är det omöjligt att klara uppgifter av detta slag.

Jag springer med Martin 2 varv mot midnatt mot lördagen. Från kl 20 på fredagen får löparna nämligen använda sig av ”pacers” som håller tempo och humöret uppe.

Han springer på bra och går enligt planen i alla uppförsbackar som annars tar för mycket energi. Hans tid på halva loppet 100 miles på 17 timmar och 40 minuter skulle räcka till en andra plats i det loppet och då har han ytterligare 16 mil kvar till mål!!

Soluppgång och ännu en varm dag tar sin början. Martin håller farten och leder loppet stort och ligger bra i fas för att slå rekordet men mycket kan hända. ”Ultrafamiljen” är välsignande med ett fantastiskt kamratskap och alla stöttar varandra. De som inte springer är ofta på plats för att stöta eller pacea de som behöver. Att Sten Orsvärn som håller på att bli av med sitt rekord kommer och hjälper Martin ett varv med 8 mil kvar är ett nästan rörande bevis på denna generositet. Varvet innan Sten kom hade Martin gått lite för hårt och får ett bakslag med trötthet och illamående. Han vet vid detta laget, med flera långa lopp i ryggen att det är bara att fortsätt och att det troligtvis går att jobba sig igenom detta stadie i loppet. Lite lugnare, salt och något annat han är sugen på och lätt får i sig. Detta gör att jag får åka och köpa milkshake!! Ultralegenden Johan Steene ser till att förmana Martin att springa långsammare samtidigt som han matar in kokt potatis med massa salt. –Spring långsammare så slår Du rekordet! Ett klokt råd skall det visa sig. Dock är Martin hyggligt sliten när lördagen går över i kväll och väljer att strunta i fokus på rekordet. Vi som coachar vet dock att han går helt ok och att möjligheten finns men det talar vi inte om utan försöker bara se till att han håller farten.

Med 5 varv kvar och en bit in på andra dygnet tar jag runt Martin på ytterligare 2 varv. Han vill fortfarande inte prata rekord. Gärna under 40 timmar men inget rekordsnack tack!!

Det är häftig att springa med Martin i solnedgången och frapperas över vilken fart han fortfarande håller efter 250km, humöret är ok och vi pratar hela tiden och jag försöker få fokus på andra saker än ömmande baklår och utebliven sömn. Väl inne efter 27 varv är det dags att ta pannlampa på och då tar pacern Hans vid.

När hans och Martin kommer tillbaka till varvning har något hänt. Martins ögon glöder och han börjar förstå att rekordet är inom räckhåll. Han ligger något efter men vet att Sten hade några sista varv som han kan slå. Han är snabb ut ur tältet, med 28 varv gör varje minut extra totalt nästa en halvtimma och detta har han varit medveten om sedan start.

Stefan tar vi som medlöpare och inför sista varvet känns det hela klart tidsmässigt. Deet är dock svart natt med massor av rötter och stenar som skall passeras. Stefan vet vad som händer och Martin tillåts bara en kisspaus samt får hoppa över lilla Saras saftstation som han hittills frekventerat varje varv.

När vi står i mörkret vet vi att han bör slå rekordet med ca 10 minuter. När det är 5 minuter kvar kommer en löpare in som springer natt50 miles och vi frågar om han passerat Martin. –Nej, jag har inte sett honom.

Har något hänt? Har han fallit? Fått kramp, behövt stanna för att spy.?? Inga pannlampor syns från skogen. Med få minuter kvar kommer 2 lampor guppande bland träden men vi vet fortfarande inte på vilka pannor de sitter.

Hyggligt befriande att med 20 meter kvar till mållinjen konstatera att det är rätt huvud som bär lampan och han slår Stens rekord med futtiga 2 minuter!! Det vore intressant att omräkna denna diff till ett 100 meters race!!