Jakten på Den röda finishervästen fortgår…..GAX 100 miles Ystad, Check!!

 

Swedish 100 miles Challenge, fyra 160km lopp, ett per årstid under en 12 månadersperiod.

Endast 11 löpare tillhör den exklusiva skara som klarat utmaningen och i höst under Black River Run i Västerås har jag chansen. Dock är vägen dit snårig och en knäoperation 6 veckor innan GAX 100 i Ystad hade mycket väl kunnat bli slutet på mitt tuffa mål.

När jag gick i mål efter TEC 100 i Täby i april kunde jag knappast gå utan fick hjälpas i och ur bilen.

Jag fick omedelbar hjälp av Stadionkliniken och Thomas Lindell i Stockholm och efter Ultraljud av knät konstaterades att operation var nödvändig. Knät öppnades och syddes snabbt igen med konstaterandet att brosket var skadat. Att åtgärda detta skulle kräva 12 veckors rehab och detta hade jag inte tid med då det endast var 6 veckor till nästa lopp.

Plan B sattes igång och tuff rehabprogram och tester från kliniken och 3 dagar i veckan på gymmet med mål att stärka upp muskulaturen kring knät som kompensation för bristen på dämpande brosk.  Bråttom, bråttom!!!

Löpträning kunde påbörjas nästan direkt efter operation men tiden kändes knapp. Ganska snart kändes det dock en klar förbättring och det kändes hoppfullt att faktiskt stå på startlinjen på GAX den 23 juli på St Knuts torg i Ystad.

När det så väl var dags var det inget snack!! kl 08,00 gick startskottet och av de 70 anmälda kom 59 till start och knappa 30 timmar senare skall jag lunka in som nr 38.

Från Ystad är det relativt lättsprunget upp mot Brösarp i inlandet och det är väl mest temperaturen strax under 30 grader som är problem. Fältet sprids snart ut och man hittar kamrater i samma tempo att göra följe med. Ultralöpare är mycket supportiva mot varandra och även de familjer som sluter upp runt banan hjälper andra än de sina med vätska och annat där det behövs. Efter ett par lopp är det såklart en del man känner igen sedan tidigare och stämning i ledet är trevlig. Såklart finns det ett mindre socialt tävlingsmoment i täten. Farten i kön går på låg växel och inte alltför hög puls så det blir lite sköna samtal genom bokskog och bredvid vajande sädesfält.

Jag blir mycket brydd när knät börjar kännas redan efter 27km och efter 3 mil bestämmer jag mig för att börja vandra i stället. Att vandra känns helt ok och viljan att slutföra är mycket större än ett resultat. Trots allt har man 32 timmar till cut off tiden så det borde gå.

Brösarpsbackar är en förvarning om vad som komma skall, att Skåne inte är så platt som man kan tro eller som i alla fall jag hoppats på. Den tuffa delen är helt klart andra och vi Haväng når vi både hälften och havet samt en välfylld station med dryck, varm korv och andra smaskiga kalorier. Här känns det bra att byta strumpor, skor och tröja även om allt funkat bra. Lite fräscha grejer ger ändå en skön känsla.

Efter den korta pausen börjar strandnära löpning och det kommer bli många kilometrar i lös sand. Första fina etappen går mot Vitemölla och dess fina Badhotell som jag når när kvällen blivit sen. Strax efter Kivik är det pannlampa på och svår navigering i natten över Stenshuvud.

Hur duktig löpare Du än är kommer Du behöva springa en natt i pannlampans sken. När på Skåneleden detta sker är såklart helt olika vilket gör att vi får helt olika upplevelser av såväl solens nedgång som dess uppgång.  Dess skönhet får vi dock alla uppleva detta vädermässigt härliga dygn.

Banan tar en extratur efter Stenshuvud och en sväng ner på stranden. Navigationen är svår och jag är mycket tacksam för att nu ha sällskap med Stefan som har stenkoll på läget. Stefan har problem med en fot och går marginellt långsammare än jag men säkerligen vinner jag tid på att slippa felsteg från rutten. Väl ute ur svårnavigerad terräng når vi cykelbana där min fru Agneta och dotter Linnea möter upp med vätska och kalorier. Kärt återseende förutom deras önskan att jag skall bryta för jag ser ”trött ut”!!?? Just snygg fanclub. Jag känner mig dock bra efter de 110km jag har bakom mig och det låga tempot har gjort att knät känns bättre, tydligen har styrketräningen fungerat prima och bara detta faktum ger ny energi. Stefans fot lämnar in efter Simrishamn och jag är åter ensam. Nu är det ljust och leden väl markerad hela vägen till Ystad.

Vackra Brantevik passeras där min support Martin möter upp.  Han är oumbärlig detta varma dygn och springer mig till mötes här och där på banan och det blir 80kms träning  för honom.

Efter 21 timmar på fötter når jag Skillinge och här går leden längs havskanten och det blir 8km på sandstranden som ligger soldränkt men ännu öde förutom någon morgon pigg som rastar hunden. De som springer här nattetid har fyren Sandhammaren i sikte hela tiden under turen på stranden och enligt uppgift tycks den aldrig komma närmare….. Just vid Sandhammaren vänder vi upp från stranden igen och när sista matkontrollen. Det blir varm gulaschsoppa, banan, salttabletter och sportdryck.

 Martin tittar till så allt är ok och det är mer än så!! Trött såklart men euforien över att jag känner att jag kommer klara loppet trots att jag kommer ha dryga 6 timmar kvar börjar infinna sig.  Just den känslan jag eftersträvar och som är den stor del av varför jag genomför denna typ av lopp.

Nästa tuffa parti är stranden vid Kåseberga där kusten är brant och det inte går att välja annan väg än att springa i de mellan golf och tennisbollsstorleks stora stenarna på stranden som vid varje steg är i rörelse. Efter denna bendödare bär en lång trappa upp från stranden och sedan är det dags för det böljande vackra landskapet vid Alestenar. Upp och ner, klättrandes över elstängelgärdesgårdar. Förbi får och kor och turister som undrar hur långt loppet är. Det är alltid lika kul att se oinitierades ansikte när man glatt förkunnar -16 mil men strax framme!!

Nu är det platt hela vägen till Ystad. En lååååång cykelbana där en vägskylt förkunnar; Ystad 10.

10 km kvar!! Det är ju ingenting! Inte ens ett träningspass. Ner i strandskogen, lös sand, morgonen har blivit dag och stranden jag lufsar ovanför är full med badande söndagslediga människor. Mitt i denna trängsel mellan flanerare och cyklister lufsar jag med 150km bakom mig, pigg och glad. Troligtvis ger jag ett hyggligt trött intryck och det faktum att jag inte direkt doftar hallon längre vittnar nog om att jag hållit på ett tag. När min klocka visar målgång dyker min bror,som slutat 3a i loppet och varit i mål i 9 timmar, upp tillsammans med min dotter. –Nu är det bara 3 km kvar!! Heja heja!! 3km!!!??  Javisstja, lite felspringning hade jag glömt bort. Löpning sägs ju främja nybildandet av hjärnceller och jag inser att detta nog inte sker direkt utan med viss fördröjning….;-)

Över järnvägsbron och sedan sköna skuggan i allén i mot målet på torget där jag startade drygt 29 timmar tidigare.

Målgångskänslan, målgångskänslan, målgångskänslan! Otroligt skönt, otroligt nöjd. Av med skorna och ner med fossingarna i fontänen.

Knät höll hyggligt och nu är det bara Black River Run kvar i Västerås den 16 september innan jag förhoppningsvis får kränga på mig finishervästen som bevisar att jag är en av ett dussin som genomfört Swedish 100 miles Challange!!

3 down, 1 to go……..